Över Alperna med Bernina Express

Vinden piskar och snöyran dansar framför kameran som ­självlysande konfetti i motljuset. Snön börjar yra in i tåget men ingenting kan få mig att dra in huvudet från det öppna fönstret. Scenen är magnifik, med det röda Bernina Express-tåget som plöjer sig genom det gnistrande vinterlandskapet, så vitt att det nästan gör ont i ögonen. Vi är på över 2.000 meters höjd och på väg att passera över Alperna i Schweiz, via Albula- och Berninapasset, till italienska Tirano.

Det regnar lätt och tunga moln ligger lågt, under alptopparna. Vi har gått ombord i vagn 53 på tåget som ska ta oss från nordsidan av Alperna till den södra, från Schweiz till Italien. Vi är på Europas näst högstgående tåg – Bernina Express.

Tåget rullar ut från perrongen samtidigt som det slutar regna, men det är fortfarande grått och disigt när vi börjar den långa klättringen. Från 585 meter i kantonen Graubündens huvudstad Chur, Schweiz äldsta stad, till över 2.200 meter på sträckans högsta punkt, Ospizio Bernina.

– Der Landwasserviadukt, the Landwasser Viaduct!

Först på tyska sedan på engelska. Högtalarrösten förkunnar att vi snart är vid en av resans höjdpunkter. Sorlet i vagnen tilltar och alla kameror och mobiltelefoner åker snabbt fram. Många passagerare står upp för att se bättre trots att tågvagnens panoramafönster är så stora att det känns som att sitta framför en bioduk. Själv passar jag på att hänga mig halvvägs ut genom ett av de få öppningsbara fönstren för att få ännu bättre bilder.

Bron Landwasserviadukten

Landwasserviadukten, en av många spektakulära sevärdheter från tåget.

Imponerande ingenjörskonst

Landwasserviadukten består av 136 meter fantastisk, schweizisk ingenjörskonst, anno 1901. Den välvda bron, en av 196 broar på sträckan, har en höjd på 65 meter och bärs upp av fem magnifika pelare. Imponerande, då bron byggdes med endast två kranar och helt utan byggställningar. Hastigheten sjunker till 45 km i timmen då den gamla skönheten inte klarar alltför stora påfrestningar. Det är magnifikt och snart är vi inne i en av de 55 tunnlar som passeras innan vi når vårt mål.

Strax efter Landwasserviadukten kommer vi fram till knutpunkten Filisur där linjen från Davos ansluter. Nu börjar det verkligen bära av uppåt och snart kommer också den första 360 graders-svängen. För att klara den totala stigningen på över 1.600 meter och för att slippa kuggdrev, som annars var vanligt för att hjälpa bergstågen att klara branta partier, byggdes järnvägen ursprungligen med en maxlutning på 3,5 procent. Det innebar även att man var tvungen att bygga spåret i cirkeltunnlar, likt spiraler i bergens innandömen.

Kälkåkare på landsvägen

Efter nästa station i Bergün börjar den riktiga berg-och-dalbanan. Inte upp och ner, utan i snurriga spiraler som gör att man snart inte vet var man är. Tåget åker in och ut genom tunnlar, över bäckar och raviner. Ibland är man på dalsidan, ibland på bergssidan. Det är fascinerande. Vi passerar medeltida borgar och nere i dalarna, nu under molnen, ser vi små städer som liknar modelljärnvägar i skala H0.

Vi tar oss vidare från Bergün upp till orten Preda. Plötsligt swishar några kälkåkare förbi utanför fönstret i motsatt riktning. Det ser otroligt härligt ut med en helt egen upplogad väg att åka kälke på. Under vissa tider på vintern stängs landsvägen mellan Preda och Bergün av till förmån för världens längsta kälkbacke. ­Speciella tåg, så kallade ”Schlittelzüge”, tar kälkåkarna upp till Preda från Bergün, ett populärt nöje vi tyvärr inte har möjlighet att stiga av och prova på.

Vi tar oss istället in i den 5.866 meter långa Albunatunneln som går mellan Preda och Spinas. Tunneln som började byggas redan 1892 är en av det högst belägna i Alperna med sina 1.820 meter över havet som mest. Tunneln, som är nästan 120 år gammal, är sliten och en ny håller på att byggas parallellt. Den nya kommer att ersätta den gamla år 2021 då den nuvarande i stället kommer att fungera som säkerhetstunnel.

Fakta

Land: Schweiz/Italien

Sträcka: Chur–Tirano (alt. Davos–Tirano)

Spårvidd: 1000 mm, smalspår

Längd: 144 km

Största tillåtna axellast: 22 ton

Största lutning: 7%

Hastighet: 64 km/h

Tågoperatörer: Rhaetian Railway

Total restid: 4 timmar 15 minuter

Både Albula- och Berninalinjen är uppsatta på Unescos världsarvslista sedan 2008.

Bekvämlighet ombord

Panoramavagn

Panoramavagn

Vagnarna i Bernina Expresståget är så kallade panoramavagnar, både för 1:a och 2:a klass, de är luftiga och bekväma med bra sikt överallt. När man kommer ombord finns instruktioner om hur man loggar in på Bernina Express InfoT(r)ainment. En audioguide finns för din mobiltelefon, surfplatta eller bärbara dator, med information om järnvägssträckan där du kan följa resan på en interaktiv karta med sevärdheter, fakta, hastighet och altitud. Till och med de bästa fotoplatserna är utsatta. Kontinuerligt under resan läggs aktuella ljudfiler upp med fakta och anekdoter om platserna vi passerar. Enklare mat och snacks, till exempel en ost och korvbricka, kan beställas från en serveringsvagn som även har ett litet bud av vin och sprit.

Tågvärden Alfredo

Tågvärden Alfredo

Vintersportturismens födelseort

Jag passar på att beställa en kaffe när vi åker genom Engadine och förbi anslutningsspåret till St. Moritz. Här föddes vintersportturismen enligt guiden, vilket också är en bidragande orsak till att järnvägssträckan byggdes här. Det hela startade när elever från Cambridge och Oxford kom hit i slutet på 1800-talet för att spela bandy mot varandra.

Tågvärden Alfredo serverar en Churer Röteli

Tågvärden Alfredo serverar en Churer Röteli – utan spill!

Mina stolsgrannar, och framför allt Alfredo, den skämtsamme tågvärden, insisterar på att jag ska beställa en Churer Röteli. Jag faller för grupptrycket och Alfredo häller upp ett glas av den lokalproducerade körsbärslikören från Chur, söt och god. Vi skålar på alla språk vi kan och stämningen är på topp.

Bernina Expressvagnarna är i första hand avsedda för turister som antingen åker en tur- och returresa från Chur/Davos till Tirano eller har det som en delsträcka på en längre turistresa. Vissa fortsätter till Lugano/Milano eller med Rhaetian Railways Glacier Express till Zermatt. Tågsätten kan även omfatta reguljärtrafikvagnar av enklare och billigare slag.

Resans högsta punkt

Efter St. Moritz kommer vi in i Berninadalen. Här tar även Berninalinjen vid efter Albulalinjen, som vi hittills åkt på. Efter att ha färdats mer horisontellt ett tag i dalen bär det åter av uppåt efter Pontresina, här passerar vi även Europas högst belägna flygplats.

Plötsligt har vi tagit oss upp till vinterlandskapet. Porlande bäckar har blivit till iskaskader. Vi åker i meterhög snö. Det är helt molnfritt och solen reflekteras i den kritvita snön så hårt att det gör ont i ögonen. Jag lutar mig åter ut genom det öppna fönstret och låter snöflingorna och vinden piska mitt ansikte. Det doftar vinter. Jag ser Piz Bernina på avstånd, högsta toppen i östra Alperna med sina 4 049 meter. Vi är snart uppe på resans högsta punkt, Ospizio Bernina på 2 253 meters höjd. Vi fortsätter förbi den stora alpsjön Lago Biancos frusna vatten innan vi kommer fram till stationen Alp Grüm. Här gör tåget ett 15 minuters stopp och vi kan gå av och se den fantastiska vyn från stationsbyggnadens utsiktsplats.

Sträckan Chur–Tirano

Bernina Express är det ena av Rhaetian Railways paradtåg och trafikerar sträckan Chur–Tirano.

Bernina Express tillhör Rhaetian Railway eller Rhätischen Bahn på tyska, ett järnvägsbolag med ett utbyggt 1000 mm spårsystem i sydöstra Schweiz. Bernina Express är det ena av deras paradtåg och trafikerar sträckan Chur–Tirano på de två Albula- och Berninalinjerna som även är uppsatta på Unescos världsarvslista sedan 2008. Det andra paradtåget är Glacier Express som trafikerar sträckan Davos–Zermatt.

Utsikten från panoramavagnarna

Utsikten från panoramavagnarna är ett storslaget skådespel – där naturen spelar huvudrollen.

Kreisviadukten en sevärdhet

Sedan bär det av brant utför. Från Alp Grüm på 2 091 meter till Poschiavo på 1 014 meter. Här är maxlutningen sju procent på rälsen och tåget slingrar sig återigen genom branta kurvor och tunnlar, denna gång ner genom Val Poschiavodalen. Efter Poschiavino följer järnvägen floden med samma namn. Vi passerar ett antal mindre städer där vi åker likt en spårvagn på stadens gator. En märklig känsla att ha huskroppar en halvmeter från tåget helt plötsligt, när vi bara en stund tidigare har haft milsvidder utanför fönstren.

En sista arkitektonisk sevärdhet återstår innan vi anländer till resans slutstation i Tirano. Den spektakulära Kreisviadukten i Brusio. En 110 meter lång viadukt med nio spann som gör en ögla på järnvägslinjen. Bron invigdes 1908 och är även den byggd för att reducera höjden snabbt utan att tågen slirar på uppvägen eller blir okontrollerbara vid nedfärd. Konstruktionen är elegant, bron med 70 meters radie övergår i en markliggande, rund konstruktion med 50 meters radie, som passerar under viadukten i ett av brospannen. Det känns som om tåget ska slå knut på sig själv.

Framme i Tirano

Vi passerar gränsen till Italien och snart når vi fram till Tirano. Tåget passerar mitt över kyrktorget Piazza Basilica innan vi kommer till den smalspåriga Rhaetian Railway-stationen. Intill ligger stationen med standardspårvidd för anslutande tåg mot till exempel Milano.

Jag går mycket nöjd av, med massor av intryck från den unika resan. Dagen efter åker jag tillbaka samma sträcka, men först avnjuter jag den inkluderade lunchen i tur- och returbiljetten, den regionala rustika matspecialiteten Pizzocheri. Bovetepasta, potatis, savojkål och mycket ost. Sitter fint tillsammans med ett glas gott lokalt vin. Jag smälter den goda måltiden och alla intryck och kan bara nöjt konstatera att detta var ytterligare en höjdare till tågresa!

Nästa artikel Strukton Innovation Award 2019