Ledaren nr 2, 2019

Det här är första gången jag skriver en ledare i Spåradiskt. Sedan i maj är jag tillförordnad vd för Strukton Rail, därmed har jag glädjen att bidra med några tankar som angår både oss i järnvägsbranschen och övriga Sverige.

En både ny och sedan länge rotad reflektion är att järnväg och annan spårinfrastruktur har ett oförtjänt dåligt rykte i den offentliga debatten. Det här konstaterar jag än mer efter att för 1,5 år sedan ha lagt om mina resvanor från bil till kollektivtrafik. Numera åker jag tåg, tunnelbana, pendel­tåg och lokalbanor flera gånger i veckan. Med hemort i Karlstad och kontorsplats i södra Stockholm blir det många resmil, och jag förundras över hur illa min egen resupplevelse stämmer med publiciteten kring tågens punktlighet. Det kan vara så att jag har tur som nästan alltid är i tid, men jag är ganska säker på att missnöjda röster som höjs de få gånger något går snett, överröstar oss kollktivpendlare som i tystnad tycker att trafiken rullar som den ska. Människor fattar sällan pennan i affekt när saker fungerar.

Sedan jag ändrade resmönster har jag inte bara fått mer fritid och färre stressmoment än när jag åkte bil och flyg. Som person har jag blivit ett bättre miljöval. Istället för att ha blicken fäst på trafikstockningar eller köerna i säkerhetskontrollen på flygplatsen kan jag nu jobba i två effektiva timmar på väg till Stockholm och två timmar på hemresan till Karlstad. Det betyder att jag inte behöver plocka upp datorn lika ofta när jag är hemma. Det här innebär en win-win-win för min arbetsbelastning, kvalitetstid och miljöpåverkan, men jag inser att vi som arbetar för tågens punktlighet tillsammans behöver bidra till att vända opinionen kring spårbundna transporter.

En annan fråga som är brinnande aktuell är kompetensbristen i järnvägsbranschen. Inom några år kommer vi att sakna 1 700 utbildade järnvägstekniker och nu gäller det att i snabb takt locka nya förmågor till våra arbeten. Samtidigt gäller att anställda har möjlighet till kompetensutveckling och företagen är bra arbetsgivare med tydliga framtidsmål, om vi ska locka kvar den starka kompetens vi har i företagen. Vi som jobbar på järnväg och gillar det behöver hjälpas åt att sprida kunskap till dem som inte vet att våra jobb existerar. Detta är både lätt och svårt. Vi behöver börja tidigt, bland annat genom information i skolor, på mässor och i sociala medier. Vi har en stor utmaning om vi ska klara att bidra till samhället med robust och effektiv infrastruktur även framöver, men bara genom att berätta vad vårt arbete går ut på kan vi göra skillnad. Den stolthet vi känner kan vi skryta om ännu mer!

Säkerheten är ledstjärnan i allt vi gör och i den riskfyllda arbetsmiljön på järnväg är det nödvändigt att alltid jobba säkert eller inte alls. Trots den i övrigt snabba utveckling som samhället befinner sig i hör vi fortfarande om allvarliga olyckor på arbetsplatser i Sverige. Varje händelse är en enorm tragedi och det borde inte kunna hända. Men det gör det. Så länge olyckstalet inte är nere på noll går det inte att prata nog mycket om säkerheten.

Lars Schyllander

Lars Schyllander

Med det sagt hälsar jag er välkomna till vårt nya nummer av Spåradiskt. Vi är stolta över att från och med det här numret har inlett en digitaliseringsresa för att Spåradiskt ska bli mer miljövänlig. Nu finns tidningen online som responsiv version på sin egen hemsida, sparadiskt.se. Här kommer vissa artiklar publiceras med extramaterial med filmer och intervjuer i videoform. Samtidigt minskar den tryckta upplagan och plasten som används som emballage byts ut mot cellulosa, som är nedbrytbar och ofarlig om den hamnar i naturen.

Trevlig läsning!

Lars Schyllander,
tf vd Strukton Rail

Nästa artikel Europarekord i tyngdlyftning på Malmbanan